Grethe Dullum
Planlöst - for a Reason
Grethe föddes i Danmark 1930 och hade inget intresse för naturen förrän hon flyttade till Härjedalen i Sverige 1964. Att utforska en ny plats på egen hand skapade mersmak och varje dag blev ett äventyr ute i skogen, till fjälls eller vid sjön, oavsett väderlek och säsong. Det var som att hon hittade sitt kall och det fanns otroligt mycket att upptäcka. Sedan dess går inte en dag förbi utan ett besök i naturen, nuförtiden lite kortare än förr.
Det är den 5:e maj och solen är tillbaka i Skåne. Det har vart en lång och trist vinter och jag har inte kunnat göra det jag brukar under vinterhalvåret - Covid har satt stopp för det mesta. Min cykelrunda till gymmet för yoga och spinning tog slut då gymmet fick stänga och med min fraktur i nacken förra året har jag inte vågat cykla på gatorna som förut. Men nu, inför denna dag är min trotjänare - termosen nedpackad i ryggsäcken, batteriet på el-cykeln är laddat och äntligen får jag åka ut till slänterna och höra min kära näktergal igen. Nu är våren kommen.
Så sitter jag här på min bänk, jag kan varken se eller röra mig så bra längre, men ljudet av fåglarna, bruset från vågorna och trädkronorna som svajar i vinden gör mig lugn. Doften av vårblommor, vinden i håret och solen mot min kind - det gör mig lycklig. Då kan jag minnas mig tillbaka till stunder på fjället, då jag var den spännande doktorinnan från Danmark som planlöst upptäckte naturen ihop med mina två Grand Danois. Till en början gick de alltid lösa, men efter incidenten med björnen höll jag de kopplade. Usch, det björnavrålet kommer jag alltid att minnas. Oj vad det lät och oj vad jag blev rädd. Jag vet inte om det var tack vare mina hundar eller om hon inte hade något intresse för mig, men hon vände och försvann.
Jag har alltid ett mål med mina vandringar - att utforska en ny plats, försöka hitta specifika blommor, fånga fisk till middag eller bara uppleva något annat. Jag går sällan längs stigar då jag alltid vart bra på att lägga märke till saker, som vart solen står, nedfallna träd eller speciella stenar och har alltid kunnat hitta tillbaka. Förutom den gången när jag skulle plocka hallon uppe i fjällen, men det får du inte berätta för någon. Jag hade gått upp och ner för flera toppar och genom ett par skogsgläntor när jag äntligen hittade massvis av hallonbuskar, men när jag såg mig omkring så tänkte jag ’vart kom jag ifrån?’. Det var bara myrmarker överallt och det såg exakt likadant ut. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag satte mig på en sten och tog upp min Primustermos. Plötsligt när jag sitter där med min kaffe i handen ser jag hur solen skiner i fönstret på min bil. Långt där borta. Snabbt packade jag ihop och gick raka spåret till bilen, genom träsk och snår, annars hade jag vart helt vilse igen. Vore det inte för min termos, hade jag inte satt mig på den stenen och då hade jag inte fått syn på bilen. Så, efter den dagen har jag därför alltid en termos med kaffe med mig oavsett vart jag går.
- Grethe Dullum
Pensionär sedan länge, Sverige
